Floraslife

..var och kollade på webbisar, för jag visste min kompis skulle få barn, och där var hennes lilla älskling. Hon har fått en bedårandes söt son. Pojken är halv katones, halv svensk, men de var då inte de minsta tecken på att den pojken var svensk, så extremt lik sin mamma men framförallt sin mormor. Bilden väckte upp många gamla känslor. Jag visste inte om jag skulle ringa henne eller ej. Jag valde att skicka ett sms, och fick faktiskt ett positivt svar . Men vet inte vad jag ska tänka om det, är det början på en forsatt vänskapsrelation eller ej. Alltså vårt vänskapsförhållande är otroligt komplicerande. Kan det vara så att man ibland inte kan umgås med vissa kompisar, fast man så gärna vill? Problemet med henne och mig är att nu när vi träffas så minns vi det förflutna.. saker som vi båda två inte vill minnas, och även om vi inte pratar om det, finns det ändå där och jag märker att både hon och jag blir osäkra. Jag blir så ledsen, vi var så otrolgt nära, hon var min syster,under alla dessa år har vi gått igenom så otroligt mkt. Ibland så önskar jag att vi kunde få tillbaka det där, när vi var 12år och otroligt naiva, visst vi hade börjat träffa killar och dricka, men livet var okomplicerat. Det var innan vi förstod hur verkligheten runt omkring oss var. Och än idag minns jag våra samtal i hennes lilla rum, där vi pratade om killar, kompisar osv. Och jag minns alla rosor vi fått som killar, dem torkade vi och satte upp över väggarna. Ur stereons högtalare spelades romantisk katoneisk musik och sängen var full av gosedjur vi fått av killar. Även om jag vet så mkt mer nu så önskar jag faktiskt tillbaka det där, när allting var så bra. NÄr vi levde i ett lyckligt ovetande, i en lögn, fantasivärld..

Jag kommer aldrig glömma henne!! Även om vi aldrig ses igen!!