födseln,livet o döden..
Trots den tunga titeln så lär dagens inlägg vara långt ifrån djup.. så oroa er inte..
Som vanligt var det ett tag sedan uppdateringarna så det vore väl lämpligt att skriva av sig men jag e så trött att jag håller på att somna vid datorn.
Som rubriken lyder så har en del tråkiga saker inträffat, Istvans bortgång var en av dem. Även om vi visste att hans tid snart var inne så var vi ändå chockade av beskedet. Läkarna gav han några veckor att leva och han överlevde i några månader med långskriden cancer som dessutom spridit sig. Mina tankar går till Etelka som har det svårt nu, hon har vårdat sin man i hemmet och nu är han försvunnen. De skrattade åt henne på palliativa enheten och tyckte att hon var idiotisk som ville vårda han hemma. "Du kommer aldrig göra det , vi gör inte så i Sverige!". Detta gjorde självklartvis Etelka mer envis och beslutsam att hon ska gå emot den svenska mentaliteten och vårda sin man och hon gjorde det galant. Men desto svårare är det för henne att leva med ensamheten och sorgen.
Istvan drömde om en ljus begravning och glädjefull .. och trots alla tårar var det just det han fick..de lovade regn den dagen, men som vi alla visste, så lyste solen under hela begravningen. Prästen höll ett vackert tal, Anita läste en bibeltext och vi alla sjöng. I samlad trupp gick vi till graven och hissade ner Istvan och man fick ta ett sista förväl.
Alla bar ljusa kläder och överlämnade ljusa, somriga blommor.. precis som Istvan ville.
Det svåra med begravningen var att samtidigt som man var ledsen över Istvans bortgång så ledde det till att jag träffade många gamla kända ansikten, både från Sverige och Ungern, som var väldigt roligt. VI kramade och skrattade vilket gör det lite märkligt då det faktiskt är en begravning.. man måste liksom vara ledsen
Även minnesstunden var fin, många höll tal och berättade om sin bild av Istvan. Jonas hade fixat en tv med bildspel på Istvan från när han var frisk.
Det vackraste och mest tårfylldaste talet var nog Etelkas när hon förklara hur Istvan var och sorgen efter honom. Det som är så jobbigt är att de två var ett.. de levde i en form av symbios och jag har aldrig sett så stark kärlek mellan två människor som dem, därför så kunde man förstå Etelkas sorg på ett helt annat sätt. Sorligast var nog när hon berättade om dansbanslåten "dina guldbruna ögon". Jag gillar itne direkt dansbansmusik men hon berättade att de fastnade för den låten pga. Istvan hade guldbruna ögon. Hon avsluta talet med att säga:
" Och nu kommer jag aldrig se dina guldbruna ögon igen..."
Efter det tårfyllda talet sjöng Oliva just den låten.. och även om jag önskar att jag kunde lägga upp den låten här så går inte det och ni får nöja er med det dåliga orginalet
Vill även ägna en tanke åt kära Anna- Lisa som dog förra veckan. Det är min barndoms kompis mormor som vi hade mycket roligt hos. Hon bodde ensam på en bondgård med en gigantisk trädgård. Där hittade vi alltid mycket att leka med och sedan brukade vi få dricka läsk på Anna- Lisas loft.. Nostalgi på högsta nivå.. du e saknad Anna- Lisa...
Men det är inte bara dåliga saker som har hänt.. lika väl som döden är ett faktum så är även födseln det.. och i detta fall så har jag blivit mormor :) Ja inte biolgiskt men det känns så.. Min katt har nämligen blivit mamma till världens mest sötaste kattungar. Den ena är grå med en ljusgrå rand över ryggen och den andra är långhårig, vit med platt ansikte och häftigast av allt.. svart svans och svarta öron.. har aldrig sett den täcklningen förr..Då de bara är två veckor så är de fortfarande väldigt lugna.. de har börjat bli medvetna om sin omvärld nu och leker lite med varandra.. annars är de vädligt lugna.. men det är väl lugnet före stormen för sen sätter de väl igång med ett jävla bus :)
Jag har även börjat två sommarkurser, den ena heter "Drama i naturen" och som titeln beskriver så har vi drama i naturen. Syftet med kursen är att få ut barnen i naturen och stimulera dem med diverse estetiska uttryck. Det är ganska spännande och intressant i teorin men jag är inte direkt tillfredställd med att svansa runt i skogen och leka järv, byfåne och mobbare m.m. :)
Den andre kursen heter "Himlen är som en simbassäng". En kurs med lite mer diffust namn men det handlar om kreativt skrivande med barn och ungdomar.
Skit kul är det.
VI började lektionen med att få var sin nyckel som man sedan fick skriva en berättelse om... vart leder nyckeln? osv..
Sedan fick vi i en lite grupp sätta ihop våra sagor med varandra och göra en saga utav dem. Sedan fick vi göra bildillustrioner till den..
Nästkommande övning var att vi fick välja mellan olika bilder med bild på olika människor och platser och skriva om denna personen eller plats i "jag" form, man skulle beskriva personen, vad h*n jobbade med och hur gammal osv..
Jag valde en bild på en luffare som stod på en "Lastvagn"(?) till ett tåg och tittade ut på landskapen som svichade förbi..
Vi fick fem minuter på oss.. det här fick jag ihop på denna korta tid i en ostimulerande miljö så skratta inte åt mig :)
Jag heter Ronnie och är 53år.. Jag har inget jobb, ingen bostad. Livet har satt sina spår. Jag har valkiga händer, rynkor under mina ögon och ärr.. Varje ärr bär på ett minne - vissa minnen som jag helst vill glömma.. andra som jag minns med glädje. Mina kläder är skitiga, mitt skägg är långt - men trots det är jag lycklig -jag är fri, friare än många andra. Jag reser från plats till plats, upptäcker alltid nya saker. Jag brukar oftast smyga upp på ett tåg och sitta där och se på utsikten. Landskap för landskap svishar förbi- vissa platser kallar på mig, jag dras till dem och då kan jag bara hoppa av. Jag lever för stunden, i nuet...
En gång i livet hade jag pengar, jag hade bostad... men jag var inte lyckligare. Jag stressade alltid, såg alltid framåt och var aldrig i nuet. En dag gav jag upp allt det där..
Än idag frågar folk varför jag gav upp all den där rikedom och lycka för det här, fattigdomen.. Men saken är den att jag aldrig varit lyckligare.. och jag har aldrig varit rikare...
Som vanligt var det ett tag sedan uppdateringarna så det vore väl lämpligt att skriva av sig men jag e så trött att jag håller på att somna vid datorn.
Som rubriken lyder så har en del tråkiga saker inträffat, Istvans bortgång var en av dem. Även om vi visste att hans tid snart var inne så var vi ändå chockade av beskedet. Läkarna gav han några veckor att leva och han överlevde i några månader med långskriden cancer som dessutom spridit sig. Mina tankar går till Etelka som har det svårt nu, hon har vårdat sin man i hemmet och nu är han försvunnen. De skrattade åt henne på palliativa enheten och tyckte att hon var idiotisk som ville vårda han hemma. "Du kommer aldrig göra det , vi gör inte så i Sverige!". Detta gjorde självklartvis Etelka mer envis och beslutsam att hon ska gå emot den svenska mentaliteten och vårda sin man och hon gjorde det galant. Men desto svårare är det för henne att leva med ensamheten och sorgen.
Istvan drömde om en ljus begravning och glädjefull .. och trots alla tårar var det just det han fick..de lovade regn den dagen, men som vi alla visste, så lyste solen under hela begravningen. Prästen höll ett vackert tal, Anita läste en bibeltext och vi alla sjöng. I samlad trupp gick vi till graven och hissade ner Istvan och man fick ta ett sista förväl.
Alla bar ljusa kläder och överlämnade ljusa, somriga blommor.. precis som Istvan ville.
Det svåra med begravningen var att samtidigt som man var ledsen över Istvans bortgång så ledde det till att jag träffade många gamla kända ansikten, både från Sverige och Ungern, som var väldigt roligt. VI kramade och skrattade vilket gör det lite märkligt då det faktiskt är en begravning.. man måste liksom vara ledsen
Även minnesstunden var fin, många höll tal och berättade om sin bild av Istvan. Jonas hade fixat en tv med bildspel på Istvan från när han var frisk.
Det vackraste och mest tårfylldaste talet var nog Etelkas när hon förklara hur Istvan var och sorgen efter honom. Det som är så jobbigt är att de två var ett.. de levde i en form av symbios och jag har aldrig sett så stark kärlek mellan två människor som dem, därför så kunde man förstå Etelkas sorg på ett helt annat sätt. Sorligast var nog när hon berättade om dansbanslåten "dina guldbruna ögon". Jag gillar itne direkt dansbansmusik men hon berättade att de fastnade för den låten pga. Istvan hade guldbruna ögon. Hon avsluta talet med att säga:
" Och nu kommer jag aldrig se dina guldbruna ögon igen..."
Efter det tårfyllda talet sjöng Oliva just den låten.. och även om jag önskar att jag kunde lägga upp den låten här så går inte det och ni får nöja er med det dåliga orginalet
Vill även ägna en tanke åt kära Anna- Lisa som dog förra veckan. Det är min barndoms kompis mormor som vi hade mycket roligt hos. Hon bodde ensam på en bondgård med en gigantisk trädgård. Där hittade vi alltid mycket att leka med och sedan brukade vi få dricka läsk på Anna- Lisas loft.. Nostalgi på högsta nivå.. du e saknad Anna- Lisa...
Men det är inte bara dåliga saker som har hänt.. lika väl som döden är ett faktum så är även födseln det.. och i detta fall så har jag blivit mormor :) Ja inte biolgiskt men det känns så.. Min katt har nämligen blivit mamma till världens mest sötaste kattungar. Den ena är grå med en ljusgrå rand över ryggen och den andra är långhårig, vit med platt ansikte och häftigast av allt.. svart svans och svarta öron.. har aldrig sett den täcklningen förr..Då de bara är två veckor så är de fortfarande väldigt lugna.. de har börjat bli medvetna om sin omvärld nu och leker lite med varandra.. annars är de vädligt lugna.. men det är väl lugnet före stormen för sen sätter de väl igång med ett jävla bus :)
Jag har även börjat två sommarkurser, den ena heter "Drama i naturen" och som titeln beskriver så har vi drama i naturen. Syftet med kursen är att få ut barnen i naturen och stimulera dem med diverse estetiska uttryck. Det är ganska spännande och intressant i teorin men jag är inte direkt tillfredställd med att svansa runt i skogen och leka järv, byfåne och mobbare m.m. :)
Den andre kursen heter "Himlen är som en simbassäng". En kurs med lite mer diffust namn men det handlar om kreativt skrivande med barn och ungdomar.
Skit kul är det.
VI började lektionen med att få var sin nyckel som man sedan fick skriva en berättelse om... vart leder nyckeln? osv..
Sedan fick vi i en lite grupp sätta ihop våra sagor med varandra och göra en saga utav dem. Sedan fick vi göra bildillustrioner till den..
Nästkommande övning var att vi fick välja mellan olika bilder med bild på olika människor och platser och skriva om denna personen eller plats i "jag" form, man skulle beskriva personen, vad h*n jobbade med och hur gammal osv..
Jag valde en bild på en luffare som stod på en "Lastvagn"(?) till ett tåg och tittade ut på landskapen som svichade förbi..
Vi fick fem minuter på oss.. det här fick jag ihop på denna korta tid i en ostimulerande miljö så skratta inte åt mig :)
Jag heter Ronnie och är 53år.. Jag har inget jobb, ingen bostad. Livet har satt sina spår. Jag har valkiga händer, rynkor under mina ögon och ärr.. Varje ärr bär på ett minne - vissa minnen som jag helst vill glömma.. andra som jag minns med glädje. Mina kläder är skitiga, mitt skägg är långt - men trots det är jag lycklig -jag är fri, friare än många andra. Jag reser från plats till plats, upptäcker alltid nya saker. Jag brukar oftast smyga upp på ett tåg och sitta där och se på utsikten. Landskap för landskap svishar förbi- vissa platser kallar på mig, jag dras till dem och då kan jag bara hoppa av. Jag lever för stunden, i nuet...
En gång i livet hade jag pengar, jag hade bostad... men jag var inte lyckligare. Jag stressade alltid, såg alltid framåt och var aldrig i nuet. En dag gav jag upp allt det där..
Än idag frågar folk varför jag gav upp all den där rikedom och lycka för det här, fattigdomen.. Men saken är den att jag aldrig varit lyckligare.. och jag har aldrig varit rikare...
Kommentarer
Trackback
